evelinastrandgren

Idag har jag blivit nominerad till "Sveriges värsta rullstolsförare". En rätt kul nominering med tanke på rullstolsrallyt vi hade i Dragonskolans korridorer idag. Jag har glansiga händer, skrapade armar och en kass teknik i svängarna. Något jag definitivt måste jobba på för att vinna nästa gång. Men jag bjöd på en sjuhelsikes show och vad vi garvade!

Trots en slapp dag på jobbet (som alltid nuförtiden) är jag alltid hungrig. En stadig frukost på morgonen och en rejäl lunch med olika bönsallader och mackor till hjälper inte. När jag ska traska de 35 min hem är jag helt slut på energi och jag vill bara lägga mig i gammliabacken och dö. När började min matsmältning gå på högvarv?

När jag tillslut lyckats släpa mig hem, gjort min mat och avnjutit den som aldrig förr var det dags att bestämma kvällsplaner. En hemmakväll med O.C maraton lockade starkt eftersom jag varit så utpumpad tidigare men ju mer energi jag fick tillbaka kände jag att jag inte kunde tacka nej till en fika på Café Station med Krisse. Det blev en promenad ner till stan med lugna favoriter i öronen. En perfekt start på veckan.

Idag fick jag nog av att lyssna på den skit som ibland sänds på den kommersiella radiokanalen jag alltid lyssnar på nuförtiden efter att Rix Fm slitits bort ur mitt liv. Mycket strunt får man lyssna på genom dagarna men det här tog priset. Programledarna diskuterade med lyssnare om vilken porrfilm de skulle vilja se en nyinspelning av. Där förlorade Mix en lyssnare. Jag slog över till 106,2 och möttes av lugnande musik för själen. Mycket bättre!

Det är underbart att vakna och kika ut genom rullgardinen och upptäcka att det är soligt ute! Bra start på dagen helt enkelt.

Det är något magiskt med fredagar. Av alla dagar på veckan är den minst tung bara för att det känns som en tranportsträcka till helg. Veckan har gått hyffsat fort och när jag numera slutar kl.14 på fredagar gör ju inte det saken sämre. En fredagkväll känns ju faktiskt längre än en söndag för en söndag har en tendens att skapa jobbångest. Jag gillar fredagar helt enkelt.

Direkt efter jobbet traskade jag ner på stan och gjorde lite ärenden och sedan kämpade jag mig hela vägen hem. Kändes som att jag inte tog mig framåt. Är så trött att allt jag längtar efter är att få sova ut. Det blir inte förrän på söndag. Skulle egentligen bli hemmakväll ikväll med Let´s dance, popcorn och snack med Ninis. Men planer ändras snabbt till besök från Ö-vik och pipes. Roligt, men som sagt, ge mig söndag och lite vila.

Så var våffedagen till ända. Gott var det och nu dröjer det länge tills jag kommer äta dessa frasiga hjärtan igen. Jag är fortarande mätt med andra ord...

 Fina  tjejer!


Mer har jag inte nog att skriva ikväll för jag är trött och eländig.

Att jobba på sin gamla gymnasieskola är både bu och bä. Jag hittar överallt, hejar på gamla lärare och känner mig hemma, så till den graden är allt guld och gröna skogar. Men nu när jag tre år senare arbetar här är jag ensam kvar, utan klass, utan den gemenskapen man kände då och alla roliga stunder och skratt. Minnen spelas upp vars jag än går men som i dimma för att det var jättelänge sedan, det är den sämre delen med det hela.

Kvar finns fortfarande den brinnande entusiasmen bland eleverna, prat om student, ett liv efter skolan, drömmar och framtisdsvisioner. Ja, för tre år sedan gick jag omkring med de tankarna. Nu när jag kommit tillbaka får jag en olustkänsla som i att någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.

Jag har gjort och lärt mig otroligt mycket sedan studenten som jag är tacksam för att jag lärt mig. Men att vara tillbaka ser jag också som ett misslyckande. Jag tittar på eleverna och tänker: "De har hela livet framför sig". Jag var den som brukade gå omkring där i korridoren med mina drömmar och mål och nu är jag tillbaka för att vikariera och för att överleva. Vad hände med alla äventyr och drömmar på vägen?

När det tillslut blir för jobbigt slår jag bort tankarna, och inser i samma veva att eleverna inte vet vad som väntar efter att studentsången skrålat klart. Vissa gånger är allt underbart men de kommer förr eller senare eller alltför ofta få mynta uttrycket "Det är lätt att vara efterklok".

Så var sista dagen på min resa i söder över. Jag är hemma välbehållen med Malmö Aviaton mat i min mage som fick duga som middag. Det lönar sig att byta plan. Det betyder två måltider. Bra planerat där!

Det roliga i det hela är att jag åkte till Lund i fredags men det var inte förrän idag, måndag som vi verkligen gick runt och kollade in stan. Hela helgen har jag nästan bara sett centralstationen och cykelvägarna eftersom vi varit på resande fot mest hela tiden, vilket i sig har varit guld värt. Vi gick i alla fall upp tidigt idag och drog iväg på stadsvandring innan vi skulle möta upp Matilda för lunch. När det väl var dags var all mat slut på nationerna så det slutade med lunch på Grafitti vilket i sig var en lyckoträff. Vi hade det grymt mysigt där vi satt och pratade medan regnet forsade ner utanför och musiken inne på cafét spelades på repeat...

Jag gav mitt positiva blod i torsdags så förmodligen får någon annan snart ta del av min positiva energi. Det vore ju lyckligt. Det hade dock varit bättre om jag inte hade blivit misshandlad på kuppen. Mitt armveck är fortfarande blått efter en vecka och jag citerar mamma "Vad var det då för klommer som stack dig?"

Vilken dag och vilket humörbyte. Det har pendlat från solskenshumör med ett glänsande leende till att vända lika snabbt som vinden till uppgivenhet och ge-mig-ett-rep-tankar. Och allt handlar om jobb och pengar. Suck. På tisdag börjar heltidsvicket på allvar. Det blir att springa mellan Midgårdsskolan och Dragonskolan. Jag får hänga på gamla skolan, känna in feelingen och träffa kändisar. Det blir perfa. Hoppas bara hotellet inte sparkar mig för förräderi. Det finns en chans.

Nu ska jag packa mina prylar i resväskan och alla vätskor i en plastpåse.

Snart åker jag till Lund. Där väntar Sofia med full aktivitetsplan för hela helgen. Det blir studentfest, liv i korridor, brunch, strosande runt i stan, skånska, en visit till Malmö och Danmark. Det går inte att bara längta.

En annan sak jag ser fram emot är att sitta 2,5 timmar på Arlanda och vänta tills flyget går. Det är nämligen då jag på allvar har tid att dyka ner i Stieg Larssons tredje bok. Det ska bli ett sant nöje att fördriva de timmarna.