evelinastrandgren

Att jobba på sin gamla gymnasieskola är både bu och bä. Jag hittar överallt, hejar på gamla lärare och känner mig hemma, så till den graden är allt guld och gröna skogar. Men nu när jag tre år senare arbetar här är jag ensam kvar, utan klass, utan den gemenskapen man kände då och alla roliga stunder och skratt. Minnen spelas upp vars jag än går men som i dimma för att det var jättelänge sedan, det är den sämre delen med det hela.

Kvar finns fortfarande den brinnande entusiasmen bland eleverna, prat om student, ett liv efter skolan, drömmar och framtisdsvisioner. Ja, för tre år sedan gick jag omkring med de tankarna. Nu när jag kommit tillbaka får jag en olustkänsla som i att någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.

Jag har gjort och lärt mig otroligt mycket sedan studenten som jag är tacksam för att jag lärt mig. Men att vara tillbaka ser jag också som ett misslyckande. Jag tittar på eleverna och tänker: "De har hela livet framför sig". Jag var den som brukade gå omkring där i korridoren med mina drömmar och mål och nu är jag tillbaka för att vikariera och för att överleva. Vad hände med alla äventyr och drömmar på vägen?

När det tillslut blir för jobbigt slår jag bort tankarna, och inser i samma veva att eleverna inte vet vad som väntar efter att studentsången skrålat klart. Vissa gånger är allt underbart men de kommer förr eller senare eller alltför ofta få mynta uttrycket "Det är lätt att vara efterklok".